I can Dewey it

Själv har jag svårt med det här att placera och bli placerad (i fack) men ska jag jobba med ett riktigt omfattande system för katalogisering och klassificering snart. Till hösten och vintern ska jag nämligen ”deweyfiera” Lindängenbibliotekets samling. Heltidstjänst, som också innebär andra sysslor på folkbibliotek såklart. Jag är väldigt nöjd och stolt över mig själv. 

Även om detta innebär en viss osäkerhet kring vad som sker 2017 var det precis rätt läge att kasta sig ut. För rätt läge infaller sällan automatiskt utan skapas, enligt mina egna erfarenheter. Det blir en liten revansch för alla gånger jag valt trygghet före dröm (vilket är fler gånger än jag är stolt över). 

För att typ-citera skådespelaren Ted Danson i CSI: Cyber: ”När man är ung önskar man att man vore äldre för då kan man göra som man vill, när man blir äldre önskar man att man kunde berätta för sitt yngre jag att man kan göra det redan då.”

I övrigt fungerar fortfarande namngivningen av mitt projekt som en bra inspiration för att fortsätta skriva. Och se där, allt jag behövde göra var att specifiera (klassificera) vad det är jag sysslar med.

Insomnia i Morgonstillhetens land

Förra veckan frågade jag mig vad som ligger i en identitet. Den här veckan undrar jag vad en titel representerar. Ganska mycket är ett självklart svar.

Med titel menar jag inte herr och fru utan boktitel. Jag har nästan alltid haft svårt att ge namnge det jag skriver. Varav novellerna som publicerats i #älskanoveller har de fantasifulla namnen ”Kärleken till ett barn” och ”Drömmen”. Må vara att de säger vad som behöver bli sagt om novellerna men om jag ska erkänna så var de båda sista-minuten nödtitlar för att de var tvungna att ha titlar.

I nian tävlade jag och kom med i en utställning med en större teckning som jag gjort. I slutändan visades inte mitt verk upp eftersom jag hade misslyckats med att namnge det och namn måste man ha annars finns man inte. Bara för att ge exempel på hur långt jag kan gå för att inte namnge.

För tillfället gör det att jag står med några manusprojekt med insiprerande namn som Korea-projektet och liknande. 

Det funkar väl alldeles utmärkt. Jo, men här kommer vi till kruxet med titel ibland. När jag skriver noveller är de så pass korta att jag inte riktigt hinner fundera över titlar och vad för inspiration de ger mig i mitt fortsatta skrivande. Med längre manusprojekt uppstår detta problemet. Det sätter liksom tonen för vad det är jag skriver på och delvis förvirrar det mig att inte veta vad det är jag skriver. Det borde vidare vara sant för fler än mig själv.

Ta ”Korea-projektet” som exempel. Titlar som Patrik Lundbergs Gul utanpå och Lena Hanssons kommande Ett liv utan början pekar på identitetssökande och röttersökande. Ja det handlar mitt projekt om, delvis men inte bara. Maja Lee Langvalds Hon är arg säger en att kritik kommer att framföras. Ska man satsa på att lägga fokus på en kärleksrelation som finns beskriven i mitt manus? Då kanske den skulle ha titel med orden kärlek eller älska, eller ett eller två av relationens parters namn. Inget av ovanstående är fel på något sätt utan de säger som sagt något avgörande om bokens innehåll på ett eller annat sätt. 

Jag behöver en titel på mitt projekt för att veta vad det är för manus jag skriver.

Projekttiteln som Korea-projektet äntligen har fått är Insomnia i Morgonstillhetens land. Make of it what you want. 

Min otitlade teckning -99

Vad ligger i en identitet?

Ibland frågar jag mig själv, och får frågan, varför jag gör sådant motstånd mot att göra klart det manus som ligger och trycker som handlar om adoptionen och Korea.
För att adoptionen och Korea inte är allt vad jag är. Det är absolut en viktig del. Både rotlösheten, identitetssökandet och landet och kulturen i Korea har påverkat mig och präglat vem jag är, men det är inte allt.

Varför skulle inte jag kunna skriva helt annat först? Det rör sig fler tankar i mitt huvud än återresor, Korea och identitet som adopterad. Varför är det inte självklart att jag ska skriva en sci-fi eller boken om friheten. Varför skulle inte dessa andra berättelser som inte handlar om Korea och min adoption därifrån vara lika mycket ”precis” jag som det som handlar om det.

Jag omfamnar min adotion och min historia om mötet med Korea och min biologiska familj. Jag accepterar att jag är en del av ett community och ett sammanhang där mycket, om inte allt kretsar kring adoptionsfrågor och kulturella Korea-frågor. Vad jag inte kan acceptera är att det automatiskt, på grund av min etniska bakgrund och på grund av sättet som mina föräldrar fick mig, blir den jag är.

Jag är en snart medelålders (!) kvinna som är fascinerad av fornnordisk historia och mytbildning. Jag är en person vars inte så hemliga last är att lyssna på bluegrass/indie country, jojk och allsköns ”etnisk” eller ”världsmusik” som det så fint kallas.

Jag fascineras också av den östeuropeiska kulturen. Ryska, belarusiska, polska, ukrainska. Jag har ingen naturlig koppling till det men precis som att jag tycker att Korea är intressant, tycker jag att dessa länder är intressanta. Det tycks vissa underligt varför jag intresserar mig för någonting som inte har med antingen Sverige eller Korea att göra.

Jag vill berätta om hur jag ser på Korea, hur jag upplevt det. Jag vill inte bara berätta om det. Jag vill inte att allt ska kretsa kring det. I de fall jag inte skriver om det eller benämner det är jag precis som vem somhelst.

Min identitet är inte adopterad från Korea. Jag identifierar mig som en kitschälskande motståndskämpe. I det tysta (ibland allt för tysta) kämpar jag emot att vara den jag förväntas vara av andra. Jag är en vimsig materialistisk osäker trygghetstörstande moderat konstnärssjäl med kraftiga humörsvängningar, som vill ha, se och göra allt innan jag dör.

Om manuset som kretsar kring Korea och att återvända dit blir det första jag blir klar med är jag rädd att hamna i ett fack där det förväntas att det alltid ska vara mitt liv som adopterad korean som ska ligga till grunden för mina texter

Och ändå så är det just detta manus som jag jobbar med nu.

När man är korean men ändå inte (2010)

Releasevecka #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad

Det är väl lägligt att lägga in en sammanfattning av den senase hektiska tiden.

Det har varit release för #Älskanoveller – 30 nyanser av saknad, som är den tredje i serien #Älskanoveller-antologier och min andra publicering.

Jag deltar med novellen Drömmen som baseras på en dröm som min biologiska mamma berättade att hon haft.

Boken finns att köpa på nätbokhandlarna och (än så länge) direkt av mig.

Signeringarna och release-eventen pågår ännu för fullt men för min del är det slut och hur roligt det än är så är det också ganska skönt. Jag slappnar nu av med att jobba istället. Det har varit lika kul och spännande som förra året vilket visar att erfarenhet inte gör att man inte tycker det är minst lika fantastiskt att man blir publicerad.

Den 3 juni var den stora releasen i Stockholm på restaurangen Under kastanjen i Gamla stan. Cirka 20 av de 31 deltagande novellisterna var på plats och firade med presentationer, mingel och middag. Det var, som det alltid är, härligt och inspirerande att träffa andra skrivande människor och prata fritt kring skrivande.

Foto: Frida J Metso, Stockholm 3 juni 2016



På torsdag den 9 juni var det dags för släppet i Malmö på Hamrelius bokhandel. Där var vi fem skåningar som berättade om våra noveller och fick chans att prata om våra skrivprocesser.
Min NaNoWriMo-vän Dinara skrev i sin blogg om releasen på Hamrelius: http://dinaratengri.blogspot.se/2016/06/attending-book-release-in-malmo.html

Foto: Daniel Wigren, Malmö 9 juni 2016

Kom med en väska full som nästan var tom när jag gick hem.

 

Slutligen deltog jag på det väldigt välbesökta eventet i Göteborgs Litteraturhus i söndags (12 juni).

Foto: Sandra Mellgård Davis, Göteborg 12 juni 2016

Foto: Gunnar Brissman, Göteborg 12 juni 2016


 

Tänk om jag inte kan skriva

Någonting skräckinjagande slår mig då och då. ”Tänk om jag inte kan skriva.”

Jag menar inte att jag inte kan alls. Jag vet att jag kan skriva, typ. Men tänk om jag inte är bra nog för mer än typ.

Det är i stunder av stark självtvivel, som dessvärre ofta varar längre än vad som är normalt ansett som stunder. Jag kan värka ur mig en eller två bra korta noveller, men sen då. Tänk om det var allt?

Ibland har jag en berättelse som spelar upp sig för mina ögon, som jag gärna vill berätta. Jag vill skriva ner den och jag vill att andra ska få ta del av den. Men när jag ser på det mer nyktert undrar jag varför andra skulle vilja ta del av den. Den håller inte. Jag ser bilder och scener spelas upp som jag älskar och vill förmedla, men bilder och scener blir inte en text.

Jag vill inte säga något med allt jag skriver. Ibland är jag bara naiv, romantisk och ytlig. Jag tycker att det är fantastiskt, men vem försöker jag lura med att tro att jag kan göra det till en fantastisk helhet? Tragik är mitt område, men ibland blir det tragik bara för sakens skull. Jag har inget med substans att berätta. Eller har jag?

”Det håller inte” är jag livrädd att höra. Storyn håller inte. Dialogen håller inte. Logiken håller inte. Texten håller inte. Håller inte vad? Måttet? Tänk om jag inte kan skriva.

Tänk om jag är en i mängden. Jag är rädd för att vara en i mängden. Tänk om jag inte kan skriva tillräckligt bra. Tänk om jag är en av de tusentals som det talas om när någon lysande kommer fram med sina texter. ”Tusentals försöker varje år, men bara ett litet fåtal lyckas.” Tänk att vara en liten obefintlig del av tusentals. Obetydlig. Att vara den som gör att det blir så mycket mer tydligt varför andra lyser desto starkare.

Jag är inte rädd att se andra lyckas. Jag är rädd för att bli kvarglömd. Tänk om jag inte duger. Tänk om jag inte kan skriva. ”Man är bara så bra som det senaste man gjort.” Tänk om det senaste jag gjort är kasst. Eller än värre, om det är ingenting.

writersangstsmall

Ett offer på bildningens altare

Som det ser ut just nu så kommer den närmsta tiden bestå av ett jobb på 75%, ett extrajobb och 50% studier (som i verkligheten är så mycket mer än så). Samtidigt har jag bestämt mig för att panikpluggandet och den eviga stressen över att det alltid ligger någonting och väntar och kräver att bli gjort.

Det är inte så att jag kommer att sluta jobba med mitt skrivande. Jag har kommit att bli alldeles för beorende av skrivandet och även aktiviteterna runt omkring för att sluta nu, men det verkar dessvärre ramla ner lite i prio den närmsta tiden.

När jag pluggade film och internationella relationer kom saker till mig mer naturligt utan att jag behövde tänka. Det är svårare för mig med katalogisering, index, FRBR, RDA, KRS och så vidare och så vidare.

Att gnälla över att man haft det lätt i skolan känns kanske patetiskt men det är inte bara lyx faktiskt. Genom större delen av grundskolan hade jag inga som helst problem med några ämnen. Jag fick goda betyg och lärde mig saker utan att behöva anstränga mig. Det blir lite jobbigare då när man faktiskt blir utmanad intellektuellt. Jag hade vant mig vid att bli bra på saker för jag bara var bra helt enkelt. Kort och gott, jag har blivit lat. 

Men nu är det dags att kavla upp ärmarna och växa upp. Jag får kämpa med att lära mig för att komma dit jag vill. För trots att jag inte har jättelätt för katalogisering t ex så tycker jag det är väldigt intressant och jag vill lära mig mer.

finishedcandlemass

Overload (kreativt kaos)

Min skrivprocess befinner sig i lite av ett kreativt kaos just nu.

Det är så mycket jag vill och har på gång och känner mig exalterad över men det har blivit rörigt i huvudet så nu ska jag försöka ordna upp det.

Jag gör en variant av skrivbordsröjning som Ann Ljungberg pratade om på första Skriv-tv (varmt rekommenderat att titta på för alla som gillar att skriva). Sammanhanget det handlade om i programmet/webinariet var mer att röja undan andra tankar inför ett skrivpass. Jag tillämpar det nu för att sortera upp alla råd, tips och tankar kring skrivprocessen.

De saker som inspirerar mig men också förvirrar mig i processen just nu:

Skrivkontakt (12 gruppcoachingstillfällen via webinarie och en Facebook-grupp bara för medlemmarna att diskutera och få skrivuppgifter via)
Skriv-Tv (Ann Ljungbergs nya webinarieserie med tips och inspiration)
Kursen Produktiv författare (distanskurs med Ann Ljungberg om att bli…ja en produktiv författare)
Säljkursen med Ewa Åkerlind (den jag gick i förra helgen men vars lärdomar sitter kvar och som jag försöker strukturera upp)
Skrivcirkeln jag deltar i (påminnelse om att jag faktiskt ska skriva och ha någonting att visa upp inför träffarna och faktiska fysiska träffar med andra skrivande människor här i södra Sverige)

Så vad blir det av detta? Jag schemalägger tid för de olika sakerna och sammanfattar råden och idéerna jag hittills har fått till ett dokument som jag sedan strukturerat kan fylla på efter hand. Jojo, vi får väl se hur det går att hålla det så men jag är optimistisk.

Notes line the walls and ceiling of a guest cabin on the McConkie Ranch in Vernal, Utah.

Notes line the walls and ceiling of a guest cabin on the McConkie Ranch in Vernal, Utah. via Somewhere.

Leva som man lär

Jaha, det här med att bara fortsätta plöja framåt höll ju sådär länge. Men den här gången är det inte för att jag är missnöjd med och vill småpilla i de redan skrivna kapitlen utan snarare för att säljkursen för författare i helgen gav mig så mycket att tänka på och inspirerade mig så mycket att jag nu själv vill ta det hela i en lite annorlunda riktning än hur det var tänkt från början. För även om jag vill skriva med allt vad konstnärlig frihet heter så vill jag samtidigt att manuset ska vara säljbart.

Alltså börja om…men inte helt från början. Jag har ett helt synopsis efter SuperVIPtävlingen med Ann Ljungberg och ingenting som säger att jag inte tänker använda stora delar av det redan skrivna men omskrivet och i annorlunda ordning från hur det ser ut nu. 

  

Köp, sälj, köp, sälj

Det var med förväntan och en gnutta rädsla som jag reste till Stockholm den här helgen för att delta i en säljkurs för författare som Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag höll i. 

Det här med att vara säljande i sitt författarskap är nog det som jag själv anser att jag behöver absolut mest hjälp med. Inte så att jag tror att jag redan skriver perfekt men flödet och önskan att skriva finns ändå någonstans naturligt inom mig. Att ha någon form av strategi och kunna vara säljande är mindre självklart för mig.

Råden och lärdomarna man kan ta med sig från kursen är allt från riktigt grundläggande praktiska saker som vilket format förlagen vill ha in manus i till funderingar kring sig själv som person och hur man ser på sitt författarskap och vart man vill se sig själv.

Bland annat ”tvingades” jag fundera djupare kring vilka som tillhör min tänkta målgrupp för manuset som jag skriver på nu och vilken genre den bör höra till. Jag har länge främst försökt undvika att etikettera manuset till en genre eftersom jag gärna velat leva i villfarelsen att jag inte behöver det, och även om det inte finns någonting att skämmas över att genren mest troligen blir Spänning. Jag har liksom inte sett manuset som ett spänningsmanus eller thriller eller liknande, men då det i slutändan krävs att man definierar sig så är det där jag hamnar. Och många författare tror jag egentligen vill säga att ALLA är målgruppen och ALLA kan finna intresse i deras böcker men då det inte är ett acceptabelt svar om man ska vara realistisk var det dags att snäva till bilden av potentiella läsare också. Vilka tror ni att jag kommit fram till att de är?

Det är fortfarande mycket som jag behöver processa lite innan det kan bli en mer konkret bild av vad jag har lärt mig i helgen men jag kan lova att det är mycket! Intressanta diskussioner och fascinerande samtalskamrater gjorde det än bättre. Extra plus för att författarcoach Ann Ljungberg agerade sidekick åt Ewa och vi fick ta del av hennes klokheter också.

Målet är att inte framstå såhär. Bild via Wonder how to (länk via bilden)

Flyt, inte flow

Skrivandet är just nu inne i ett – för mig – ovanligt flyt. Jag skulle definitivt inte kalla det flow men det flyter.

Det händer alltså grejer som är relaterat till skrivandet och det känns bra men det är inte som att jag skriver så att tangenterna glöder och ser att jag snart är klar med manuset.

I dag är det fjärde dagen i 100-dagars utmaningen där man ska rapportera varje dag i 100 dagar hur skrivandet har gått. Det är en bra spark i baken för mig som annars är mästare på undanflykter även när det kommer till saker som jag faktiskt egentligen vill.

I går höll Skrivcirkel i Malmö till hemma hos oss och som alltid var det givande och intressant att både få och ge kommentarer på texter. Att ha gått från att hellre käka spik än låta någon läsa och riskera få negativa kommentarer till att längta efter det (ja inte negativa kommentarer såklart) känns som framgång, eller vad säger ni?

Kommentarerna från gruppen är alldeles lagom för mig med ett känsligt och lättstött konstnärshjärta. De ger alltid något att tänka på och nya vinklar men håller sig alltid konstruktiva. Nog har jag fått jobba lite med det i det privata men har trots allt kommit fram till att de flyktiga ögonblick av panik för att jag är helt värdelös för att jag skrivit en mening lite konstigt eller liknande är övergående.

Och sist men definitivt inte minst spontanbestämde jag mig i går för att min tidiga födelsedagspresent från Daniel (och mig eftersom vi har gemensamt konto) skulle bli säljkurs för författare med förläggare Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag nu i helgen. Likamedtecken snabb Stockholmsresa om några dagar. Va fasiken, nytt skrivbord kan man ju skaffa närsomhelst (min ursprungliga planerade present).

sthlm